Bara att konstatera.
Jag är helt enkelt sådan, lite vriden. Inget överdrivet , men ändå... Jag behöver ha ett mål, så fort jag börjar ta mig an en grej måste jag ta sikte på nästa, snacka om splittrat fokus. Ingen förnuftig själ vet vad jag svamlar om eftersom det inte bara är jag utan också min skrivning som har störningar! Alltså vad jag försöker säga, jag är nu antagen till drömutbildningen och har redan bestämt vad jag ska göra efteråt, åka till Irland. Bara för min egen skull. Bo leva jobba, vem vet vad jag hittar på, och sen får jag träna på min engelska! Jag ser fram emot det jättemycket.
Inför Åre känns det redan som att jag börjat klippa en massa band och jag kommer på mig själv med att ställa frågan varje gång jag ser mina vänner, hur lång tid kommer det ta innan jag raderar dig ur kontaktlistan, innan jag glömmer och inte kommer att minas dig förrän någon framtida klassträff eller familjesidorna i tidningen.
För tillfället är jag väldigt låg, och så äckligt irriterad på min pappa. Det är nästan så att jag vill kräkas när jag ser honom, och mina känslor får förstås mig att må ännu bättre. Förvånande nog har jag också irriterat mig på min mamma, en sån bitch! Tugga tuggummi med öppen mun, blåser bubblor, förnekar det när jag säger till och gör en vidrig grimas mot mig samtidigt som hon spottar ut tuggummit! Varför var jag tvungen att födas till denna familj! Och vad kan jag göra. Mamma ser på mig som om jag vore en imbecill så fort jag säger något! Men något kan jag göra! Imorgon får jag veta om jag får lägenheten! I AM LIVING HOME! Sweet!
Farmor ringde idag och berättade att dom kommer upp nästa helg, alltid något att se fram emot det, släkten, och strax därefter kommer farfar upp. Stön. Missförstå mig inte, jag älskar dom, till och med familjen, men hallå! Släkten är värst, min ligger på topplistan.
Teorin på körskolan gick bra idag och jag klarade första delen av repetitionerna. Bara två kvar! Imorgon kommer Em hit och vad jag längtar! En vettig människa, fel, ängel, kommer och förgyller min vardag. Leo gör sitt bästa också, men jag vet att jag snart kommer bli tvungen att lämna honom i vildarnas händer!
Hjälp!
Inför Åre känns det redan som att jag börjat klippa en massa band och jag kommer på mig själv med att ställa frågan varje gång jag ser mina vänner, hur lång tid kommer det ta innan jag raderar dig ur kontaktlistan, innan jag glömmer och inte kommer att minas dig förrän någon framtida klassträff eller familjesidorna i tidningen.
För tillfället är jag väldigt låg, och så äckligt irriterad på min pappa. Det är nästan så att jag vill kräkas när jag ser honom, och mina känslor får förstås mig att må ännu bättre. Förvånande nog har jag också irriterat mig på min mamma, en sån bitch! Tugga tuggummi med öppen mun, blåser bubblor, förnekar det när jag säger till och gör en vidrig grimas mot mig samtidigt som hon spottar ut tuggummit! Varför var jag tvungen att födas till denna familj! Och vad kan jag göra. Mamma ser på mig som om jag vore en imbecill så fort jag säger något! Men något kan jag göra! Imorgon får jag veta om jag får lägenheten! I AM LIVING HOME! Sweet!
Farmor ringde idag och berättade att dom kommer upp nästa helg, alltid något att se fram emot det, släkten, och strax därefter kommer farfar upp. Stön. Missförstå mig inte, jag älskar dom, till och med familjen, men hallå! Släkten är värst, min ligger på topplistan.
Teorin på körskolan gick bra idag och jag klarade första delen av repetitionerna. Bara två kvar! Imorgon kommer Em hit och vad jag längtar! En vettig människa, fel, ängel, kommer och förgyller min vardag. Leo gör sitt bästa också, men jag vet att jag snart kommer bli tvungen att lämna honom i vildarnas händer!
Hjälp!
Kommentarer
Trackback
