ivoice

Ja. så är det äntligen dags. Jag flyttar. Och vad kan jag säga, jag ser fram emot det, men Leo. En tår kan falla lite fint från min kind när jag tänker på att jag ska överge mitt lilla barn, eller rättare sagt så gör det redan det men vad kan jag göra det är ett måste. Min älskade. Jag måste säga att det känns värst. Det river i hjärtat.
Em min älskade vän kommer jag också att sakna men det är inte riktigt på samma sätt. Jag är inte hennes mamma och hon brukar inte få sova i min säng... Men jag saknar redan.

Lite dåligt samvete har jag också. Det kan bero på att jag ännu inte känner någon separationsångest över att lämna övrig familj. Men samtidigt. Så underbart!

Leo.